sorryforme

9/7- alldeles för dimmigt. En från Upplands-Väsby, har tänkt så det knakar men kan inte för mitt liv minnas något ansikte. Har ramlat två gånger på dansgolvet. Minns ingen musik men minns att jag skrålade med. I Sommarens kvava luft lovar jag efterfest i Väsby men för sekunden senare tacka ja till bad i Fredhäll. Det vart inget bad, bara sitta på klipporna i en konstig stämning. På vägen mot tunnelbanan fick jag en smak av någon annans spearmint tuggummi i munnen, det smakade gott. De andra gick i förväg. Han lyfte upp min haka och påbörjade mitt bästa hångel någonsin. Jag ville bara ha mer, hade min promíllehalt varit lite högre hade jag utan tvekan följt med hem. Han sa förvisso "vi kan bara sova", och jag ångrar att jag inte svarade " visst, men bara sova". Ligga bredvid en varm kropp och känna sig uppskattad.

Snart är det 16/7 och jag ska gå ut i sommaren igen.

Jag har ju nått den högtidliga åldern 18 år. Jag hade inga speciella förväntningar på just den siffran om jag ska vara ärlig, det var nog bra för det finns ingenting jag hatar så mycket som när någonting inte är så bra som jag hade förväntat mig.
Jag har ju varit ute på krogen några gånger och fyfan vad härligt det är. Jag kan säga redan nu att jag älskar utelivet och att vara en del av det. Det är så skönt att hoppa runt på dansgolvet med andra okända människor som inte har en aning om vem man är och hur man förväntas bete sig. Man kan hångla med snygga människor bara för att det är kul. Man kan bjuda andra människor på cigg och röka så långsamt för att ha en anledning att stå kvar i den kyliga rökrutan. Man kan köpa tre Tequila och dricka dom fort av bara helvete för att sedan grotta ner sig i citronen och undra hur man kan lägga trehundra på något som smakar fan så äckligt.

Mina upplevelser är bara futtiga i jämförelse med vad som kommer hända. Det ska jag se till.

nu får den här bloggen vakna till liv igen

det finns så mycket texter om olyckliga människor, kära människor, lyckliga människor, deprimerade människor.  men när går livet rakt fram? varken upp eller ner, utan bara rakt jävla fram? det är ingen som skriver om det i alla fall, man kanske inte tycker att det är något att dela med sig av. men jag vill veta. jag vill veta när det bara är som vanligt.
det är som det där som vuxna alltid sa när man var liten och frågade varför man hade tråkigt. man hade tråkigt för att man skulle märka när det var roligt. hade man roligt hela tiden visste man inte att det var roligt.

Jag längtar så mycket att det gör ont i mig. På riktigt, det gör fysiskt ont i kroppen. Mest känns det i magen.
Jag längtar efter någon att dela med mig till, någon att dela den där smärtan med. Eller inte dela egentligen, lägga på is kanske man kan säga. Kyla ner det onda, som man gör med kylsprej på krampande ben hos fotbollsspelare. Om denna Någon kunde ge sig till känna skulle jag vara väldigt tacksam. Jag vet inte om man ska vara kräsen när det gäller smärtstillande, men det dyraste ska ju verka snabbast och längst tid. Fort och länge låter bra tycker jag. Det behöver inte vara superlänge faktiskt, men så länge att man kan andas ut och tänka på annat än smärtan i alla fall.

Idag har jag kommit på vad mitt instruerande tal jag ska hålla om två veckor ska handla om.
Nu dricker jag te, som alla andra verkar göra hela tiden. Skitjobbigt att dricka te, man blir ju så jävla kissnödig, Men jag gör det ändå.
Likadant är det ju med kaffe, fast utan koffeinkicken. Jag dricker grönt te, då blir man bara lugn.

Idag tittade vi på film i skolan, filmen tog aldrig slut. lektionen tog slut, men inte filmen. Det var rätt fint att skratta med den "grupperade klassen"  och demokratiskt bara gå när alla  inte hade tid att titta längre.

jag erkänner att jag älskar vardagen. vardagarna är lätta, beskymmerslösa. man har ingen press på att göra något. jag tycker om att gå till skolan, det är liksom ganska mysigt där. man kan vara, utan göra något.

hon sa: är du kvar?
jag svarade, ja, jag håller på med..
sen hann jag inte säga mer för hon fortsatte prata med någon annan

den människan är riktigt egoistiskt, hon fokuserar bara på sig själv och tar ingen hänsyn till andra. hon är självisk. när hon behöver hjälp ska alla hjälpa henne men när någon annan behöver hjälp har hon inget intresse av att hjälpa till. hon tycker och vet att hon är bäst och om någon är bättre än en henne EN gång tror hon att läraren har skrivit fel.  står det ett vg blir hon rasande.
jag beundrar de som umgås med henne, det kan inte vara lätt.

Att sätta ord på vad man känner kan vara det svåraste som finns. Jag vill bara plocka ut mina tankar ur mitt huvud och sätta in dem i någon annans. På det sättet behöver man inte säga allt n gojobbigt och den andra personen vet PRECIS hur man tänker.
Varför kan inte någon uppfinna någon sån maskin istället. skit i genforskning, satsa på det här istället!